På tunn is - av Jenny Diski

Alla väggar i Jenny Diskis lägenhet är vita. Hon har ända sedan uppväxten längtat efter den tysta tomma trygga vitheten. Därför är Antarktis det självklara resmålet. En obegränsad skridskobana som bara fortsätter ut i det oändliga. Uppväxten i London var de första åren till synes harmonisk. Men när fadern som sedermera visade sig vara lite utav en professionell sol-och-vårare tog plötsligt en dag gav sig av fick modern ett hysteriskt sammanbrott som hon aldrig riktigt hämtade sig från. Kronofogden utmätte allt av värde i lägenheten och Jenny som då gick under namnet Jennifer hamnade hos en foster familj. Första gången hon hamnade på sjukhus var efter ett självmordsförsök, då var hon fjorton år. Sista gången hon såg sin mamma var den där dagen på biblioteket när hon anklagade sin dotter för att vara precis som sin far; lögnaktig, falsk och hjärtlös. Hon hörde aldrig av sig igen. Jenny utbildade sig till lärare, gifte sig och fick en egen dotter.

Antarktis visade sig vara allt annat än tomt, vitt och tyst. Isberg är snarare blå och kontinentens tusentals invånare förefaller inte bry sig nämnvärt varken sig om isande vindbyar eller snabba väderväxlingar, utan tjattrar på om sitt så som de gjort sedan urminnes tider.